What Would You Do - Del 33

Allt jag kunde tänkte på var att jag få den där Carl i fängelse, nu hade han varit på båda mina döttrar. Mitt i alla tankar kom det ut någon från rummet och jag reste mig upp. 
- She's not conscious, and she has lost a lot of blood, a lot of bodies in the stomach are damaged and yes..I hope she survives. Sa läkaren och jag kollade bara på hon om med en chock. Hope ekade i mitt huvud.
Louis's perspekriv; 
Det hade gått sex timmar och Cindy kom äntligen tillbaka till mitt rum tillsammans med en av mina läkare. Båda såg mer eller mindre oroliga ut. Jag kollade på dem båda och mamma frågade försiktigt hut det var. 
We need to de Louis's last part again and his speech translation week begins when it is done. Sa läkaren. 
- That's okay. And Emily? 
Frågade mamma och kollade på Cindy. 
- They hope she will survive, they don't know yet. 
Sa Cindy och slog sig ner på stolen bredvid mamma och jag  kände hur allt hopp föll ur kroppen. Här ligger jag i en sjukhussäng utan röst, vänner och flickvän. Jag kan inte prata om mina känslor heller. Nog för att killarna och rösten och killarna kommer tillbaka, men Em, det vet jag inte. Jag tog upp min mobil för att skriva ett sms till killarna, de förtjänar att veta. 

~ My voice back but disappeared again. I have to go through the last part again and please come back to London as soon you can. I miss you so much, I really need you here and even if I don't know what I'm talking about; please hope with me..I love her. // A broken Tomlinson. ~ 
 
Liam's perspektiv;
Igår gjorde vi våras sista show i Austalien och tanken var att vi skulle vara kvar på semaster men när vi fick höra att Louis måste göra om sin tredje operation så beslutade vi oss för att åka tillbaka till London. Jag och killarna hade samlats på Niall's hotellrum för att summera denna väldigt annorlunda turné. Vi satt och pratade när allas mobiler plingade till och som alla hade gjort så plockade vi upp våra mobiler och den minuten då alla satt och läste sms:et var det helt tyst och jag var den första som kollade upp.
- Was it from Louis? Frågade jag och killarna nickade. 
- Maybe we should take us home now? Sa Harry och vi nickade. Harry ringde upp Paul och berättade om Louis sms. Paul sa att han skulle fixa det och en timme senare satt vi faktiskt på ett privat plan till London och när vi några timmar senasre landade i London så tog vi oss direkt till sjukhuset. När vi kom dit var klockan nästan halv ett på natten och vi alla var trötta.
- Louis Tomlinson. Sa jag till kvinnan i reseptionen. 
- I'm sorry, you can't visit him now. Sa och bad oss komma tillbaka imorgon. 
- But we are his band members and we have to. Sa Harry och kvinnan bad oss vänta innan hon försvann för att kolla om det var okej och vi fick veta att vi kunde gå in till honom och när vi kom in satt Johannah och en annan kvinna jag aldrig har sett på varsin stol. Vi fick en kram av Johannah och sen hälsade vi på kvinnan son visade sig vara Emily's mamma och  sen kollade på på en sovandes Louis innan vi visade sms:et som Louis skickat åt oss och både Johannah och Emily's mamma suckade.
- Has something happened? Frågade Harry och ni satte oss ner på golvet och började lyssna på vad Johannah berättade och alla satt i chock. 
Is he reported to the police? Frågade Zayn och de nickade.
Yes, he is. Sa Emily's mamma.
- Lads, go home, sleep and come back tomorrow. You really need that. Sa Johannah och det blev som hon sa. Vi åkte hem men sov inte så mycket den natten. 

Louis's perspektiv; 
Jag vaknade dagen efter och såg hur mamma och Cindy satt på varsin stol och sov. De har har suttit här hos mig i tre dygn nu. Jag kollade på klockan och den vad nio på morgonen och  tre i eftermiddag ska jag operars igen. Vi visste fortfarande ingenting om Em, fast man brukar ju säga att efter tre dygnt är det inte lönt att hoppas längre och när den tanken föll mig kunde jag inte låta bli att gråta. Fast jag slutade snabbt när jag hörde att dörren till mitt rum öppnades och fyra efterlängtade killar klev in. Jag vinkade lite lätt åt dom och  alla kom fram och gav mig en kram. De såg trötta ut och jag antar att det är tidsskillnaden om orsakat det. 
- Louis, we know..your mom told us. Sa Harry och jag stäckte mig efter som tavla.
"Thank you for being here." Skrev jag.
You're stong and Em too..don't lose hope yet. Sa Harry och jag nickade. Just då vaknade mamma och Cindy och båda sa hej till killarna innan de gick för att köpa något att äta samt kolla hur det går för Em. Killarna satt kvar och efter ett tag reste sig Niall upp.
- Louis, we have somthing for you. Sa Niall och gick ut i korridoren och kom tillbaka med en jätteskylt som ett fan hade gjort och det gjorde mig väldigt glad. Vissa fans var verkligen hur fina som helst och denna tjej var ett av dom.  Jag gick in på twitter och följde henne och sen skrev jag ett DM om hur glad jag blivit och fick snabbt svar om att det var det minsta hon kunde göra för mig, en sak är säkert, jag älskar våra äkta fans. 

Cindy's perspektiv;
Jag och Johannah gick genom sjukhuset och kom fram till avdelningen där Emily låg. Vi träffade hennes läkare och frågade om de visste något mer och han nickade och bad oss komma in i ett rum. Vi gjorde som han sa och slog os mer och han kollade på oss med tom blick och jag blev mer och mer orolig. Det blev tyst i någon minut men sen minuten måste ha varit den längsta någonsin. Jag har aldrig varit så rädd och hoppfull samtidigt. 
- She'll survive, but some of her organs are destroyed, so they we have removed. Sa läkaren och eftersom jag var i chock så frågade Johannah vad det skulle innerbära för henne i framtiden. 
- She will not be able to eat in a normal way. She will need to be tube fed. Sa Läkaren.
- For rest of her life? Frågade jag och läkaren nickade lite lätt och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Självklart var det en lättnad att hon överlevde men sond-matas resten av livet kändes ändå lite jobbigt. Men när vi sen fick veta att hon den närmaste månaden skulle hon vara inlagd under observation och sen på längre sikt skulle hon kunna få en marksin som funkar så att man lägger in maten och marskinen som tuggar maten och skickar det via en slang till magsäcken, självklart ät slangen inte genomskinlig. Slangen kopplas till hennes högra höft där det finns en liten kort slang som men fäster med slangen från marskinen till varje måltid. 
- Thank you so much for everything you have done. Sa jag och han nickade. Vi fick gå in och träffa Emily som nu  hade slangar över allt. Genom halsen, i handen, på bröstet. Det var jobbigt att se henne så.
- Mom, where is Carl know? I'm sceard of him. Sa Emily och jag gick fram till sängen. 
- Of course you are and to be honest I don't know but you are safe now. Sa jag och hon nickade.

Hon överlevde, men fick men för livet. (hur hon kommer matas var ren fantasi, vet inte om man kan göra på på riktigt). Nu är den stora frågan...vad kommer hända med Carl? Kommentera nu, kram!:D 
#1 - - My (1D Novell):

bäst för han att han blir tagen, eller ännu bättre, dör ;) haha!

Svar: Haha, ja vi får se!
Berättelser Med One Direction

#2 - - Matilda:

Det finns något liknande; så man matas med slang! :)
Aaaaaaaaaasgrym är du vönnen, världsbäst <3

Svar: Okej!Tack! Du är grym du med juh!<3
Berättelser Med One Direction

#3 - - Emma:

Bra del!

Svar: Tack snälla du!
Berättelser Med One Direction

#4 - - Mrs Nellie Directioner:

Seriöst, nu dog jag! Go team Emouis<3:)

Svar: Ja, tillsammans är de starka!<3
Berättelser Med One Direction

#5 - - Bella:

Jag hoppas att han åker fast!!
Älskar er blogg o uppdatering liksom ni har den bästa uppdateringen utav alla novellbloggar jag läser o har läst o det e många! ;)

Svar: Ja, det hoppas vi verkligen!! Och tack det betyder så mycket att få höra sånt. Blir jätteglad!:)
Berättelser Med One Direction

#6 - - Tova:

Jättebra. Han måste ju åka fast:)

Svar: Tack, ja vi får hoppas de!!:)
Berättelser Med One Direction

#7 - - Anonym:

När kommer nästa del?

Svar: Hoppas på att kunna lägga ut den idag!:)!
Berättelser Med One Direction