She's not afraid, chaper 10.

Senaste:
Allt jag ville var att han skulla vakna och berätta hur mycket han älskar mig för att jag faktiskt räddat hans liv. Fast å andra sidan vad jag rädd, rädd för att hon kommer reagera när han vaknar. Jag kollade en gång till på min mobil för att va säker på att den inte var ljudlös och sen kunde jag inte låta bli att undra hur den ens hamnade på ljudlös, var jag så trött igår att jag ändrade det utan att tänka efter.
• Bianca's perspektiv •
Jag satt bredvid pappas säng och väntade på att jag skulle vakna upp. För tillfället kändes det som aldrig. Klockan var nästan halv elva och dagen hade varit väldigt lång, nästan lite för lång. Den hade börjar med en lugn och mysig morgon med Niall och slutat med en sjukhusvistelse, inte precis som jag  hade tänk mig. Det var knappt så att mina ögon orkade hålla sig öppna längre och  jag skulle just bege mig till pappa's lägenhet för att sova där inatt men då vaknade pappa äntligen. 
- Miranda, is it you? Jag kollade besviket på pappa och skakade huvudet. Hans blick såg också aningen besviken ut, som att han hade önskat att någon annan än just jag satt dit sängkanten. 
- Where is Miranda? Frågade pappa, jag ryckte på axlarna sa att hon åkt till Grekland. han skuckade och mumlade något om att han skulle få hit henne.
- Dad, why? She left you. You deserves better than her. Sa jag och pappa kollade bara på mig som om jag var dum i huvudet. Det blev tyst ett tag innan han började nästa skrika på mig, eller han försökta med den lilla röst han hade. 
- What's wrong with you? How can you say that? I loved her and she's not a bitch like..Pappa avbröt sig själv mitt i meningen och jag kände hur det högg till av smärta i hela bröstet när jag nästan visste vilket ord pappa hejdade sig för.
- Like what? Sa jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, men det var inget jag ville visa för pappa. 
- You. Bye. Sa han och vände sig med ryggen mot mig. Mitt blick stirrade rakt in i pappas rygg innan jag reste mig från stolen och lämnade rummet. Direkt jag kom utanför sjukhuset så lät jag tårarna rinna ned för mina kinder, jag brydde mig inte om någon såg mig, jag var för sårad för att tänka så. Jag sjönk mer på närmaste parkbänk och bara satt. Det kändes inte så motiverande att gå till pappas lägenhet och sova där inatt. 
- Are you okay? Jag kollade upp och möttes av ett rätt ungt par som med sig hade en barnvagn och i den låg en liten pojke och sov. Jag nickade i hopp om att de bara skulle gå, men de gjorde de inte. 
- Hey, you should go home. It gets colder now. Sa tjejen och la en hand på min vänstra axel. Killen höll med och visst var det skönt att någon brydde sig om mig men jag kände dom inte. 
- We have to go. Theo needs to come home to his bed, but please go home. You can't stay here. Sa tjejen igen och jag nickade åt henne som tecken på att det var okej att dom lämnade mig här. 
- Go. I'll be okay, thanks for asking. Sa jag och båda nickade. 
- Come on Denise. Sa killen och tjejen reste sig tveksamt från bänken och de började gå, förmodligen hem. Det unga paret försvann ur synhåll och jag måste hålla med dom om att det började bli kallt. Mot min vilja började jag gå mot pappas lägenhet. 
 
Jag klev in i en mörk och ikväll ganska obehaglig lägenhet. Jag hann inte mer än in och ta av mig skorna innan mobilen ringde. "Niall" stod det på displayen, jag hade inte pratat med honom sen han lämnade mig tidigare idag så jag bestämde mig för att det var lika bra att svara.
- Hi, I just want to say that I turned your phone on noiseless.Hope you don't get mad at me. Jag suckade och förstod att Niall måste ha gjort det under natten på pappa ringde och jag blev faktiskt glad att han inte hade svarat. 
- I know. No, I'm not mad at you, not at all. I'm just hurt. Sa jag och satte mig ser på sängen i mitt rum. 
- By me or what?
Jag kunde höra en viss oro i den irlänska rösten i telefonen.Jag förklarade att det inte var någon med honom men att jag inte orkade prata om det nu och frågade om vi inte kunde prata mer imorgon. Niall kom med förslaget om att ses innan som åkte till Italien på turne och jag vill verkligen med eftersom jag inte vet när jag kommer ham så kunde jag inte säga ja.
- I don't know.
Sa jag och Niall hummade till som om han inte förstod vad jag menade.Jag började förklara för honom att jag  hade varit ute hela kvällen och sen råkade jag komma in på träffen med det unga paret och då lät Niall aning  förvirrad men hur som helst..jag avslutade min förvirrande historia med att jag inte kunde ses imorogn. 
- Wait, Are..I..Denise and Theo? Where are you? Frågade Niall väldigt förvirrat. 
- Home. Niall I really have to end this call now. Sa jag och la på innan han hade hunnit säga något mer. Jag ville inte att han skulle veta att jag var i Irland nu och det verkade nästan om han anade det är jag berättade om det unga paret. Varför tog jag upp det för honom. Tänk om han kände dom? 
 
• Louis's perspektiv •
Körsträckan från Doncaster till London kändes ovanligt lång i kväll. Men att var tillbaka i London kändes bra trots att tiden hemma med Eleanor också varit underbar. Jag skulle få träffa Niall som jag inte träffat på tre hela dagar. Jag klev in i Niall hus och där satt min blonda vän i telefon och allt för glad såg han inte ut heller. Jag hade fått höra av Harry att Niall träffat någon tjej men mer en så visste jag inte. 
- Nialler, good to see you bro. What's up? You look really confused. Sa jag och kramade om honom när han hade lagt på luren. 
- Eh, yeah. It was Bianca and she really confuses me. I think she just met Greg and Denise. Sa Niall och kramade mig också.
- Yes, I've heard that you spend a lot of time with Bianca who is she? Greg and Denise? Are they in London now? You confuses me now. Sa jag och Niall släppte kramen skakade på huvudet.
- Sorry, forget that. Sa Niall och började berätta hur han träffade henne i Irland och sen hur han och Harry träffade henne i LA. Han berättade även att hon inte mår så bra jämt men inte varför och det begärde jag inte heller. Niall kan man lite på han håller privata saker privata med alla. Om det är någon man ska lite på så äre killarna men framför allt Niall. Han berättade att hon inte riktigt ville träffa honom imorgon men utan anledning. 
- Maybe she just need time alone? Frågade jag rätt ovetande och Niall nickade. Sen frågade han hur jag hade haft det och vi pratade mer om mig och morgon dagen. Som skulle bli allt annat en kort. Upp tidigt jobba lite, flyga till Italien och den konsert där på kvällen. Det skulle bli så kul att träffa killarna igen imorgon. Dom är praktiskt taget mina bröder. Man saknar dom när man inte är med dom och vi har alltid roligt tillsammans.
 
• Kendra's perspektiv • 
 Nu var det några timmer sen jag hörde något av Bianca och kände att det var försent att ringa upp henne, så istället kröp jag ner i sängen och tänkte tillbaka på den tiden då vi alltid hade roligt tillsammans. Vi var ute och festade lite nu och då. Vi var enligt oss Wlid and Crazy. Jag kunde verkligen sakna den tiden innan hennes föräldrar skilldes och nog saknar hon det också. Jag minns skolavslutningen i nian och sen sommaren, det var det roligaste vi gjort tillsammans trots att båda var lite halv fulla. Det var första och förmodligen sista eftersom Bianca inte dricker efter att hennes pappa fick problem med alkoholen, förståligt. Kan inte fatta att vi snart gått ett år på gymnasiet. Tiden går så fort. En flashback från förra sommaren dök upp i huvudet på mig. 

|| Flashback ||
Det det var stålande väder. Rektorn hade hållt klart sitt tal och sagt att vi fick gå. Vi kramade om alla kompisar och sen for jag och Bianca i väg för att träffa några killar som hade sagt att det skulle vara fest hos dom, det var Jon och Erik i parallell klassen. Vet inte riktigt om jag skulle kalla det fest, men roligt var det. Alla kom dit så glada och taggade och fram mot midnatt så var alla lite fulla och bara väldigt roliga, det var ingen som var otrevlig. Jag minns så väl när klockan var närmare halv ett så var båda jag och Bianca lite halv konstiga. Fulla vad vi inte men lite lulliga och väldigt trötta. Vi for till vårt badställe och tog ett nakenbad och skrattade. Sen for vi hem till mig och sov. Veckorna efter skolavslutningen följdes av fint, väder mycke bad och skratt precis som det ska vara på en sommar. En dag var det verkligen varmare än varmast och vi for till standen med Jon och Erik, det var helt underbar, särskillt för mig som hade lite känslor för Erik och det visade sig snabbt att han kände likadant och han är faktiskt min än idag, jag älskar honom. Men visstelsen på standen var bara underbar ett tag. Jag minns så väl hur Bianca's mamma ringde och berättade att hon hade hittat hennes pappa full i garaget. Det visade sig att han hade pratat med en ny tjej som bodde i Irland och skulle flytta dit. En vecka efter den dagen kom Bianca med beskedet att dom skulle skilja sig. Det var en mardröm för oss båda, men mest för henne. Sommaren gick och vi var med varandra i stort sätt varje dag. Dagen då Bianca's mamma fick sin första panikattack var ingen undan tag. Vi satt i hennes rum när hennes mamma började skriva att allt var fel och först förstod vi ingenting men panikattackerna blev fler och uppstod oftare till slut kunde vi förstå att hennes mamma kanske inte mådde så bra. I slutet av sommaren fick hon diagnosen "depression" och vi försökte leva ett så vanligt lite som det gick men det var svårt. Men det gick oftast. I agusti när skolan började var Bianca's mammas depression stabil, hon mådde oftast bra och va oftast sig själv. Det var en tuff men också rolig sommar, som ingen av oss kommer glömma. 
|| Flashback end ||
 
Jag gav ifrån mig en djup suck och tog fram mobilen och  skickade iväg ett sms till Bianca och fick tillbaka ett sms ganska snabbt. 
 
~ Hi. He's fine. it's just so hard right now. I call you tomorrow. Love you sis. ~ 
 
Jag svarade inte ens på det smset. Antog att hon va med sin pappa eftersom hon skrev ringer imorgon. Jag kunde inte låta bli att längta till imorgon. Att få veta hur det står till och kanske kommer hemmes pappa att uppskatta henne mer när han inser att hon åkt till Irland för att rädda hans liv. Jag skulle va varit stolt om jag hade varit hennes pappa. 

Kanske inte jätte händelserik del men mycket tankar från alla håll. Kommentera gärna!:D 
#1 - - Emma:

Jättebra

Svar: Tack!:D
Berättelser Med One Direction

#2 - - My (1D Novell):

Åååg Greg å Denise!! Vill fan vara en del av den familjen. ååååh :') Så bra!
Dendär pappan vill jag bara slå rakt i ansiktet, haha

Svar: Åh, ja det hade inte varit helt fel!:)Haha, typ som Liams "flickvän" i den novell, hah!;)
Berättelser Med One Direction

#3 - - Tova:

Grymt!
Usch, vad dum hennes pappa är.

Svar: Tack!:D Ja,han är verkligen inte snäll!:(
Berättelser Med One Direction