❤ She's not afraid ❤

Louis's perspektiv; 
Tre dagar hade nu gått och jag har genomgått den andra delen av operationen och hittills har det gått precis som det ska. Jag vaknar upp av att en läkare kommer in och kollar till mig och jag försöker säga något och det gick. Rösten lät inte som den brukarde men den lät iallafall. Den trejde och sista delen av operationen ska göras idag och sen ska jag ligga inlagd i en vecka och sen får jag komma tillbaka till jobbet, killarna och vardagen. Jag låg i sängen och kollade mot dörren när den öppnades, Emily och en tant klev in, dock kändes tanten inte äkta.
- Who is she? Frågade jag kollade på tanten. 
- Louis, your voice. I've really missed it. Sa Emily och log utan att svara på frgan jag just ställt. 
- Aw, but who is she? Frågade jag igen och Emily började berätta att tanten påstod sig vara min mormor och att tanten hade förföljt henne varje gång hon gick ut, men att hon bara hade spanat på henne, inte gjort något fysiskt mot henne. Jag kollade på tanten igen och sa att hon inte var min mormor. 
- I know she isn't. But the weirdest thing is that I recognize some facial features but I do not know from where. Börjde hon sig ner och viskade till mig för att tanten inte skulle höra något. Något ännu konstigare var att tanten bara satt på en stol och kollade på oss, hon sa ingen fast vi pratade om henne. Jag kollade på tanten som inte rörde en min, hon log inte ens lite. Emily vad här en timme och tanten också innan en läkare kom in och sa att det besökstiden var ute om fem minuter. 
- Okay, I don't want you to leave. Sa jag tystare. 
- I don't want to leave either but I have to. But I will be back for you. Emily och log lite.
- Haha, sounds good. I love you Em. Sa jag och såg hur tanten kollade ännu mer på oss. 
- I love you too sunshine. Sa Em och då reste sig tanten från stolen hon suttit på under hela besöket. Hon kom fram till sng och kollade på Em och frågade om hon älskade mig. Em nickade och tanten kollade med arg blick på både mig och Em samtidigt om hennes käkar spänndes, som om hon blev arg. Sen kom läkare in och sa att det var dags för dem att gå. Dock knde jag  mig inte helt trygg med att Emily umgås med den tanten. Jag funerade på det Em sa och på tanten beteende och sen på sammanbitningen som hon gjorde när vi sa att vi älskade varandra och då föll det in att jag också kände igen vissa ansiktsdrag och förstod nu vem det var. 

 

Emily's perspektiv; 
Det var så skönt att se Louis, se han le, se hans ögon och framför allt höra hans röst. Jag lämnade sjukhuset och som vanligt med tanten bakom mig och nu hade jag fått nog så jag vände mig om jag frågade vad hon ville, för något vill hon ju. Tanten kollade sig omkring innan hon hukade sig framåt mot mig. 
- I want you to leave this boy. He's famous and have no time for you. Sa tanten med en aning mörkare röst än hon gjort förut och jag kände så väl igen den rösten. Jag stod stumt och kollade chockat på tanten. 
- Carl? Is it you? Frågade jag och just då kom det en svart kändis-bil körandes. 
- Yes it is. Sa Carl och tryckte in mig i baksätet på bilen och jag visste inte var jag skulle göra. 
- Give me your keys and phone. Sa Han bestämt och jag gav honom nycklarna men inte mobilen. Han frågade om min mobil igen och jag tog upp den ur fickan utan att han såg det och stängde av den bakom ryggen och gav honom den.
- No battery. Sa jag och gav hnom den. Han hummande till och stoppade ner den i fickan och sen började han berätta att jag skulle vara fast hos honom till jag kunde lova att jag lämnar Louis och om han släpper mig och jag såg tillbaka till Louis skulle han döda mig, det var alltså ett mordhot. Men frågan var bara vem som nu kunde rädda mig när jag inte var kontaktbar. Ett tag senare körde vi in i ett garage och och där fanns ett rum som verklgen var som ett fängelse.
- Here, I have no use of a dead phone. Sa Carl och gav mig mobilen innan han lämnade gagaret. Jag startade telefonen och såg att mamma hade ringt. Eftersom jag inte visste hur lyhört det var här så smsade jag henne att jag mådde bra men inte kunde prata för att mobil ljudet var konstigt. Sen smsade jag Harry och Lottie.

To: Harry Styles, Lottie Tomlinson. 
~ I have just been with Louis and he is doing just fine. I have heard his beautiful voice now. Yeah, what more can I say? Hope you are well. See you soon. ~
Skrev jag och just då kom Carl tillbaka så jag skynade mig att stäng av mobilen igen och låssas som ingenting.

Harry's perspektiv;
Jag läste upp sms:et från Em och vi blev så glada att hon har fått höra hans röst. Om någon förtjänar att höra den så är det hon. Hon har gjort så mycket för Louis och det är just en sån flickvän som alla behöver. 
- Did she not wrote somthing about how she feel? Frågade Liam och jag kollade sms:et igen och skakade på huvudet och frågade vad för Liam undrade.
- She usually makes it. Sa han och ryckte på axlarna och det hade han rätt i hon brukar alltid skriva "I'm fine and hope you are well" men inte nu. Jag frågade om vi skulle vara oroliga och Zayn skakade på huvudet. 
- No, I think not. Call her and talk to her? Föreslog han och det är ju bättre. Jag tryckte på ring och satte mobilen vid örat och hennes telefonsvarare. Jag la på och Zayn sa att jag inte skulle oroa mig, på sätt och vis hade han rätt men eftersom jag vet hur hennes liv har varit den senaste tiden så kunde jag inte låta bli att oroa mig lite. Jag ringde till Louis för att se om han kunde svara men det gjorde han inte. 
- Harry, we're going to but something to eat. Follow us? Frågade Niall och jag skakade på huvudet. Killarna gick och jag blev kvar på hotellet och var orolig. Jag satt och funderade ut alla konstiga och inte konstiga aledningar till varför hon svarade och sen smsade jag Johannah och för att se om hon visste något om Louis och  hon berättade bara att Lottie fått samma sms som jag och om den skumma tanten. Jag tackade och tänkte på tanten. Em hade sagt till Johannah att hon igen henne från någotstans. Jag fick onda aningar och svalde allt mog och ringde Carl.
- Hi Carl, it's Harry and I wonder if you know who the strange woman who visit Louis with Em is? Sa jag,
- She will never visit him again. Sa Carl snabbt och jag blev osäker på vem han menade.
- Em or the woman? Frågade jag fundersamt.
- Both. Sa Carl och sen lät det klick och han hade lagt på. Jag kände hur oron som Zayn inte tyckte jag skulle bära på kom som en våg över mig. Jag ringde till Johannah igen och frågade när de skulle till London nästa gång och det var till helgen, om tre dagar. Jag berättade om samtalet och hon häpnade till och skulle ringa Em's mamma och sen skulle de ta sig till London ikväll. Jag frågade om jag skulle komma men det tyckte hon inte behövdes. Hon skulle ringa mig de visste mer. Jag tackade ännu en gång och killarna kom in i rummet. Jag berättade jag vad just varit med om för samtal och alla tre bara glodde.
- You say what? Sa Liam och jag nickade bara och suckade. 
- Harry, you made what you could do. They till fix this and put him in prison. Sa Niall och jag nickade. Sen smsade med mamma för att hitta lugnet mig själv som nu va täckt av oro. Blev en lugn kväll för oss.

---

Kommer Johannah och Cindy kunna göra något åt detta? Kommentera allt ni tycker och tänker!:D