What Would You Do - Del 32
Jag frågade om jag skulle komma men det tyckte hon inte behövdes. Hon skulle ringa mig de visste mer. Jag tackade ännu en gång och killarna kom in i rummet. Jag berättade jag vad just varit med om för samtal och alla tre bara glodde.
- You say what? Sa Liam och jag nickade bara och suckade.
- Harry, you made what you could do. They till fix this and put him in prison. Sa Niall och jag nickade. Sen smsade med mamma för att hitta lugnet mig själv som nu va täckt av oro. Blev en lugn kväll för oss.
- You say what? Sa Liam och jag nickade bara och suckade.
- Harry, you made what you could do. They till fix this and put him in prison. Sa Niall och jag nickade. Sen smsade med mamma för att hitta lugnet mig själv som nu va täckt av oro. Blev en lugn kväll för oss.
Emily's perspektiv;
Nu har suttit i denna cell i två dagar och eftersom inte kunnat starta min mobil så vet jag inte hur det har gått för Louis på hans sista del av operationen, jag hoppas att det hade gått bra. Jag satt på det som kallades sängen och flätade mitt hår, det det enda jag gjort dessa dagar. Även om Carl inte gjort mig illa så vill jag ut härifrån, hem till Louis's lägenhet med Louis. Jag hade just flältat klart en del av mitt hår och precis släppt ut den när Carl kom in.
- Have you thought about it? Frågade Carl och kollade på mig med bestämd blick.
- About what? Frågade jag dumt nog, jag visste ju mycket väl vad han menade.
- Don't be silly. Sa Carl och jag suckade.
- I have and I will not leave him. Sa jag och Carl gick mot mig och drog in mig i en bil och körde iväg. Tjugo minuter senare var vi utanför det sjukhuset som Louis låg på och eftersom jag varken visste in eller ut så gjorde jag bara som Carl sa åt mig. Magkänslan sa att det var det bästa just nu.
- I looking for Louis Tomlinson. Sa Carl näär vi kom in på sjukhuset och kvinnan i receptionen kolla igenom sitt register och nickade mot oss.
- You're lucky. He's just woke up after his opration. Sa kvinnan jag visade vägen till Louis rum.
Louis's perspektiv;
Jag hade just vaknat upp och pratat lite med doktorn och min röst lät som vanligt nu. Jag kan prata typ helt nu igen fast inte sjunga än. Doktorn hade just lämnar rummet när Em kom in och efter sig hade hon Carl som log på någon konstigt sätt mot mig och han hade samma leende som tanten i förrgår.
- Why are you here? Sa jag och kollade på Carl när båda kommit in i rummet.
- I'm here to see what Em will tell you. Sa Carl och jag kollade på Em som såg ut som ett frågetecken. Det syntes verkligen att hon inte fattade någonting.
- Are you sure she knows what you're talking about? Frågade jag och tog Em's hand i min.
- Yes, she knows. Sa Carl och backade henne. Han kollade på henne som om de hade ett avtal och jag blev bara mer och mer förvirrad.
- Love him or leave him? Frågade Carl Em som såg orolig ut. Carl vände Em så att hon stod med ansiktet mot mig och Carl bakom sig. Jag kollade på henne och hon såg rädd ut vilket hon borde vara för samtidigt som Carl upprepade sin fråga tog han upp något vasst och riktade det mot hennes höft.
- Love him or leave him? Sa Carl för tredje gången och jag skrek nej och skakade på huvudet när jag insåg att det var en kniv som var i Carl's hand och nu hade Em också märkt det. Hon var så rädd att hon inte vågade säga något. Eftersom Em inte hade svarat på honoms fråga så tog han ett hårdare grepp om henne och upprepade den för fjärde gången.
- I love him. Sa hon efter att ha varit tyst ett tag. Carl hummade till och innan jag hade hunnit blinka satt kniven i Em's höft, Carl drog snabbt ut den, släppte henne och lämnat rummet. Jag skrek allt vad jag kunde för att någon skulle komma men ingen kom och till slut var rösten borta igen. Jag såg hur Em låg på golvet och blodet forsade från hennes höft, utan att tänka efter så klev jag upp och sprang ut för att hitta något personal fast jag bara till dörren innan jag möttes av mamma och Cindy.
Nu har suttit i denna cell i två dagar och eftersom inte kunnat starta min mobil så vet jag inte hur det har gått för Louis på hans sista del av operationen, jag hoppas att det hade gått bra. Jag satt på det som kallades sängen och flätade mitt hår, det det enda jag gjort dessa dagar. Även om Carl inte gjort mig illa så vill jag ut härifrån, hem till Louis's lägenhet med Louis. Jag hade just flältat klart en del av mitt hår och precis släppt ut den när Carl kom in.
- Have you thought about it? Frågade Carl och kollade på mig med bestämd blick.
- About what? Frågade jag dumt nog, jag visste ju mycket väl vad han menade.
- Don't be silly. Sa Carl och jag suckade.
- I have and I will not leave him. Sa jag och Carl gick mot mig och drog in mig i en bil och körde iväg. Tjugo minuter senare var vi utanför det sjukhuset som Louis låg på och eftersom jag varken visste in eller ut så gjorde jag bara som Carl sa åt mig. Magkänslan sa att det var det bästa just nu.
- I looking for Louis Tomlinson. Sa Carl näär vi kom in på sjukhuset och kvinnan i receptionen kolla igenom sitt register och nickade mot oss.
- You're lucky. He's just woke up after his opration. Sa kvinnan jag visade vägen till Louis rum.
Louis's perspektiv;
Jag hade just vaknat upp och pratat lite med doktorn och min röst lät som vanligt nu. Jag kan prata typ helt nu igen fast inte sjunga än. Doktorn hade just lämnar rummet när Em kom in och efter sig hade hon Carl som log på någon konstigt sätt mot mig och han hade samma leende som tanten i förrgår.
- Why are you here? Sa jag och kollade på Carl när båda kommit in i rummet.
- I'm here to see what Em will tell you. Sa Carl och jag kollade på Em som såg ut som ett frågetecken. Det syntes verkligen att hon inte fattade någonting.
- Are you sure she knows what you're talking about? Frågade jag och tog Em's hand i min.
- Yes, she knows. Sa Carl och backade henne. Han kollade på henne som om de hade ett avtal och jag blev bara mer och mer förvirrad.
- Love him or leave him? Frågade Carl Em som såg orolig ut. Carl vände Em så att hon stod med ansiktet mot mig och Carl bakom sig. Jag kollade på henne och hon såg rädd ut vilket hon borde vara för samtidigt som Carl upprepade sin fråga tog han upp något vasst och riktade det mot hennes höft.
- Love him or leave him? Sa Carl för tredje gången och jag skrek nej och skakade på huvudet när jag insåg att det var en kniv som var i Carl's hand och nu hade Em också märkt det. Hon var så rädd att hon inte vågade säga något. Eftersom Em inte hade svarat på honoms fråga så tog han ett hårdare grepp om henne och upprepade den för fjärde gången.
- I love him. Sa hon efter att ha varit tyst ett tag. Carl hummade till och innan jag hade hunnit blinka satt kniven i Em's höft, Carl drog snabbt ut den, släppte henne och lämnat rummet. Jag skrek allt vad jag kunde för att någon skulle komma men ingen kom och till slut var rösten borta igen. Jag såg hur Em låg på golvet och blodet forsade från hennes höft, utan att tänka efter så klev jag upp och sprang ut för att hitta något personal fast jag bara till dörren innan jag möttes av mamma och Cindy.
Cindy's perspektiv;
Jag och Johannah hade tagit oss till London för att se så allt var som det skulle med både Emily och Louis. När vi kom upp till Louis rum möttes vi av honom i dörren och alla tre fick en chock. Johannah frågade varför han var uppe och gick och Louis pekade ut i korridoren och Johannah frågade om han inte har fått tillbaka sin röst. Louis suckade och gick in i rummet och där låg min dotter knivskuren i vänster höft. Johannah hann knappt in i rummet innan hon hade sprungit ut för att hitta hjälp. Själv satt jag bara och skrek av panik. Louis kom fram till mig och räckte över en whiteboard där han hade skrivit vad som hade hänt och jag kramade om honom och just då kom Johannah och några andra sjukhuspersonal in och tog hand om Emily. De la press på såret och la upp henne i en säng och tog snabbt i väg henne till rätt avdelning. Louis la sig i sängen igen och det kom in städpersonal som skulle torka bort blodet på govet. Jag skulle just sätta mig ner på en av stolarna bredvid sängen när Johannah stoppade mig.
- Go with them. I stay here with Louis. Sa Johannah och jag reste mig och sprang efter dem. Väl framme på rätt avdelning fick jag order om att vänta utanför medan de gjorde en undersöking på såret och på henne. Väntan som varade i 30 minuter kändes som en evighet. Allt jag kunde tänkte på var att jag få den där Carl i fängelse, nu hade han varit på båda mina döttrar. Mitt i alla tankar kom det ut någon från rummet och jag reste mig upp.
- She's not conscious, and she has lost a lot of blood, a lot of bodies in the stomach are damaged and yes..I hope she survives. Sa läkaren och jag kollade bara på hon om med en chock. Hope ekade i mitt huvud.
Tror ni hon överlever? Hur blev det med Louis röst nu? Och med Carl? Kommentera mycket!
Förlåt för en kort ochcoplanerad del, men jag är halvsjuk och huvudet funkar inte alls idag. Kramisar!:)
Jag och Johannah hade tagit oss till London för att se så allt var som det skulle med både Emily och Louis. När vi kom upp till Louis rum möttes vi av honom i dörren och alla tre fick en chock. Johannah frågade varför han var uppe och gick och Louis pekade ut i korridoren och Johannah frågade om han inte har fått tillbaka sin röst. Louis suckade och gick in i rummet och där låg min dotter knivskuren i vänster höft. Johannah hann knappt in i rummet innan hon hade sprungit ut för att hitta hjälp. Själv satt jag bara och skrek av panik. Louis kom fram till mig och räckte över en whiteboard där han hade skrivit vad som hade hänt och jag kramade om honom och just då kom Johannah och några andra sjukhuspersonal in och tog hand om Emily. De la press på såret och la upp henne i en säng och tog snabbt i väg henne till rätt avdelning. Louis la sig i sängen igen och det kom in städpersonal som skulle torka bort blodet på govet. Jag skulle just sätta mig ner på en av stolarna bredvid sängen när Johannah stoppade mig.
- Go with them. I stay here with Louis. Sa Johannah och jag reste mig och sprang efter dem. Väl framme på rätt avdelning fick jag order om att vänta utanför medan de gjorde en undersöking på såret och på henne. Väntan som varade i 30 minuter kändes som en evighet. Allt jag kunde tänkte på var att jag få den där Carl i fängelse, nu hade han varit på båda mina döttrar. Mitt i alla tankar kom det ut någon från rummet och jag reste mig upp.
- She's not conscious, and she has lost a lot of blood, a lot of bodies in the stomach are damaged and yes..I hope she survives. Sa läkaren och jag kollade bara på hon om med en chock. Hope ekade i mitt huvud.
Tror ni hon överlever? Hur blev det med Louis röst nu? Och med Carl? Kommentera mycket!
Förlåt för en kort ochcoplanerad del, men jag är halvsjuk och huvudet funkar inte alls idag. Kramisar!:)
Superbra!! DUMMA DUMMA DUMMA CARL!!!!!! Em måste överleva!