What Would You Do - Del 21
Harry's perspektiv;
- Eh, She left again so I don't know how she is. Sa Louis och lät inte som att han brydde sig heller.
- Our best friend say what? Sa Niall chockat och kollade på mig och sen på telefonen. Det blev tyst ett tag innan det pep till och vi förstod att Louis hade lagt på. Något var fel nu, väldigt fel..men vad?
- Eh, She left again so I don't know how she is. Sa Louis och lät inte som att han brydde sig heller.
- Our best friend say what? Sa Niall chockat och kollade på mig och sen på telefonen. Det blev tyst ett tag innan det pep till och vi förstod att Louis hade lagt på. Något var fel nu, väldigt fel..men vad?
Vi satt och kollade på telefonen ett tag ihopp om att Louis kanske skulle ringa upp, men det gjorde han inte. Både jag och Niall blev oroliga över att Em inte var hos honom men också att han inte verkade bry sig om var hon faktiskt var. Till slut fick vi ett sms av Louis som förklarade lite av situationen, men långt ifrån hela.
|| Mom come home and I know nothing right now. Talk later. // A confused Louis. ||
Louis's perspektiv;
Harry ringde och frågade hur läget var och jag hann inte svara innan mamma kom hem. Utan att säga något till Harry och Niall så la jag på och mötte mammas förvånade blick. Hon frågade om Em hade kommit och utan att tänka mig för svarade jag nej och nästan skrek att hon skulle lämna rummet. Jag måste faktiskt säga att jag själv är förvånad över mitt aggerande. Jag betedde mig som om jag var 14 och just kommit in i tonåren, tur att mamma var vuxen nog och gick ut. Jag satt på sängen och hörde hur Lottie och tvillingrna kom hem.
- Lottie, does not Emily come? Hörde jag mamma säga men jag hörde inte vad Lottie svarade och innan jag hunnit fundera klart innan mamma stod i mitt rum igen och frågade var Emili var och jag ryckte på axlarna.
- Louis, she come here to tell you the truth..where is she? Sa mamma bestämt och jag suckade. Jag började berätta allt om hur det hade gått till och att hon lämnade mig med alla sina saker och var hon for det vet jag inte. Mamma kollade på mig länge innan hon öppnade munnen för att prata igen.
- Louis, you have lost your brain. Why are you still here when you should be out looking for her? And don't be back alone. Sa mamma och pekade på dörren. Jag klev upp från sängen och gick tungt upp för trappen för att ta på mig skorna. När jag kom ut hade solen gott i moln och det blåste. Jag som legat i sängen fram till till sju på kvällen som klockan faktiskt var hade inte räknat med att vara ute nu. Jag visste inte ens vars jag skulle börja leta, inte för att Doncaster är så jättestort men jag visste ju inte ens om hon var kvar här. Jag gick runt och funderade när jag kom på stället som jag visade henne, dit kanske hon gick ihopp om att jag skulle komma dit. Sista biten sprang jag men till min besvilekse var det tomt. Plan B, någon sån hade jag inte, så jag satte mig på bryggan och tittade ut över vatten och insåg sakta vad jag hade gjort. Jag hade förlorat den finaste som finns.
Emily's perspektiv;
Två timmar hade gått och jag började tro att de inte hade någon tågstation i Doncaster, dels för att det inte fanns några skyltar men också för att om jag frågade någon om en tågstation så kollade dom konstigt på mig och gick vidare. Jag gick nu på en gata lite utanför Doncaster men ändå så pass nära arr jag fortfarande var i stan. Jag började känns mig väldigt hungrig eftersom jag inte ätit sen lunch. Till slut kom jag till ett mindre köpcenter där det fanns en mataffär typ som Ica, en sprit&alkoholaffär typ som systembolaget, klädaffär och en byggaffär typ som Biltema. Jag funderade på som var vettigast att lägga de lilla jag hade på. Kläder var uteslutet och alkohol också även om det är ett enkelt sätt att ta sitt liv på. Jag bestämde mig för att jag skulle köpa mat när jag plötsligt såg en man komma ut från byggaffären med plankor och rep. Vilket fick mig att tänka om.
- Excuse me, but what did it cost? Sa jag och pekade på repet som mannen höll i. Han visade mig prislappen och jag tackade och gick in i byggaffären och köpte ett rep som jag la ner i väskan. När min mobil ringde.
- Hi mom, I'm fine. Louis's family is so nice. Sa jag när jag svarade.
- That's nice to know. We're home now and so tired I just wanted to hear your voice. See you the day after tomorrow, I think Ben will pick you up at the airport. Love you so much. Sa mamma och vi la på. Klockan blev mer och mer medan folket blev färre och färre. Om jag skulle hitta till skogen måste jag fråga någon nu.
- Excuse me, how do I find the forest? Frågade jag en kille som var i min egen ålder. Han brjade väldigt förklara vägen och jag tackade för mig. Ju närmare jag kom desto mer säker blev jag på att detta skulle vara det rätta. Louis skulle inte bry sig, det hade han ju inte visat, han låg säker hemma i sängen och såg på film. Jag hittade till en liten skog och det blev bara svårare och svårare att få med sig packningen eftersom den inte gick att rulla längre, men till slut kom jag till ett ställe som verkade bra. Jag började med att vila en stund innan jag klättade upp i ett träd och knöt fast ena änden av repet och hoppade ner igen för att se hur högt det var från marken. Det kändes ändå ganska tryggt att sitta i trädet så jag klättrade upp och satt där ett tag tills jag insåg att jag satt så stabilt att jag kunde sova i trädet, fast jag är inte dum. Jag använde repet som en säkerthet i fall jag skulle ramla ner. Ett tag senare somande jag faktiskt med repet runt halsen.
- Louis, you have lost your brain. Why are you still here when you should be out looking for her? And don't be back alone. Sa mamma och pekade på dörren. Jag klev upp från sängen och gick tungt upp för trappen för att ta på mig skorna. När jag kom ut hade solen gott i moln och det blåste. Jag som legat i sängen fram till till sju på kvällen som klockan faktiskt var hade inte räknat med att vara ute nu. Jag visste inte ens vars jag skulle börja leta, inte för att Doncaster är så jättestort men jag visste ju inte ens om hon var kvar här. Jag gick runt och funderade när jag kom på stället som jag visade henne, dit kanske hon gick ihopp om att jag skulle komma dit. Sista biten sprang jag men till min besvilekse var det tomt. Plan B, någon sån hade jag inte, så jag satte mig på bryggan och tittade ut över vatten och insåg sakta vad jag hade gjort. Jag hade förlorat den finaste som finns.
Emily's perspektiv;
Två timmar hade gått och jag började tro att de inte hade någon tågstation i Doncaster, dels för att det inte fanns några skyltar men också för att om jag frågade någon om en tågstation så kollade dom konstigt på mig och gick vidare. Jag gick nu på en gata lite utanför Doncaster men ändå så pass nära arr jag fortfarande var i stan. Jag började känns mig väldigt hungrig eftersom jag inte ätit sen lunch. Till slut kom jag till ett mindre köpcenter där det fanns en mataffär typ som Ica, en sprit&alkoholaffär typ som systembolaget, klädaffär och en byggaffär typ som Biltema. Jag funderade på som var vettigast att lägga de lilla jag hade på. Kläder var uteslutet och alkohol också även om det är ett enkelt sätt att ta sitt liv på. Jag bestämde mig för att jag skulle köpa mat när jag plötsligt såg en man komma ut från byggaffären med plankor och rep. Vilket fick mig att tänka om.
- Excuse me, but what did it cost? Sa jag och pekade på repet som mannen höll i. Han visade mig prislappen och jag tackade och gick in i byggaffären och köpte ett rep som jag la ner i väskan. När min mobil ringde.
- Hi mom, I'm fine. Louis's family is so nice. Sa jag när jag svarade.
- That's nice to know. We're home now and so tired I just wanted to hear your voice. See you the day after tomorrow, I think Ben will pick you up at the airport. Love you so much. Sa mamma och vi la på. Klockan blev mer och mer medan folket blev färre och färre. Om jag skulle hitta till skogen måste jag fråga någon nu.
- Excuse me, how do I find the forest? Frågade jag en kille som var i min egen ålder. Han brjade väldigt förklara vägen och jag tackade för mig. Ju närmare jag kom desto mer säker blev jag på att detta skulle vara det rätta. Louis skulle inte bry sig, det hade han ju inte visat, han låg säker hemma i sängen och såg på film. Jag hittade till en liten skog och det blev bara svårare och svårare att få med sig packningen eftersom den inte gick att rulla längre, men till slut kom jag till ett ställe som verkade bra. Jag började med att vila en stund innan jag klättade upp i ett träd och knöt fast ena änden av repet och hoppade ner igen för att se hur högt det var från marken. Det kändes ändå ganska tryggt att sitta i trädet så jag klättrade upp och satt där ett tag tills jag insåg att jag satt så stabilt att jag kunde sova i trädet, fast jag är inte dum. Jag använde repet som en säkerthet i fall jag skulle ramla ner. Ett tag senare somande jag faktiskt med repet runt halsen.
Louis's perspektiv;
Jag hade letat över allt i Doncaster och var nu på väg hem igen. När jag kom hem hade alla utom mamma gått och lagt sig. Hon mötte mig i hallen och jag skakade på huvudet för att visa att jag inte hittat henne. Jag berättade att jag trodde hon hade åkt till Shelffied för att det är en lite större stad nära Doncaster. Mamma nickade och vi båda gick och la oss även om jag hade väldigt svårt att somna den kvällen. Jag låg och ringde oavbrutet till Emily som inte svarade. Vid tre på morgonen vad jag upp helt, jag var för pigg för att somna och för trött för att tänka så jag ringde upp Harry istället.
- Louis, it's three in the morning. Sa Harry med den hesa röst han har när han just har vaknat.
- I know but I can't sleep. Sa jag och suckade.
- Hm, is Em back? Frågade Harry.
Jag hade letat över allt i Doncaster och var nu på väg hem igen. När jag kom hem hade alla utom mamma gått och lagt sig. Hon mötte mig i hallen och jag skakade på huvudet för att visa att jag inte hittat henne. Jag berättade att jag trodde hon hade åkt till Shelffied för att det är en lite större stad nära Doncaster. Mamma nickade och vi båda gick och la oss även om jag hade väldigt svårt att somna den kvällen. Jag låg och ringde oavbrutet till Emily som inte svarade. Vid tre på morgonen vad jag upp helt, jag var för pigg för att somna och för trött för att tänka så jag ringde upp Harry istället.
- Louis, it's three in the morning. Sa Harry med den hesa röst han har när han just har vaknat.
- I know but I can't sleep. Sa jag och suckade.
- Hm, is Em back? Frågade Harry.
- No she isn't. Sa jag och börjde berätta allt som hände tidigare idag och även Harry tyckte att jag var en idiot och jag kunde inte annat än att hålla med. Harry frågade om han skulle komma men jag sa nej. Han ska inte behöva köra hit + att vi ändå ses i övermorgon. Jag Harry låg och pratade ett tag när jag hörde att någon ringde.
- There are some who call me now, I gotta go now. Jag la snabbt på med Harry och tryckte på svara igen men det var ingen som sa något. När någon helt plötsligt skriker och sen blir det tyst två sekunder innan det låter som att någon ska spy, alltså hullkningar på det sättet innan det blir tyst igen. Min första tanka var att någon från en fest busringde mig men sen kom jag på att om det var en fest så skulle det inte vara så tyst i bakgrunden, kanske var det någon son fickringde, men varför skulle den skrika som den gjorde och personen la inte på heller. Jag sa hallå säker 10-15 gånger innan jag hörde att det lät som att någon shippade efter andan. Jag sa hallå typ 7-8 gånger till innan jag la på, fast direkt jag la på ångrade jag mig för nu förstod jag vad det var och vem det var. Jag kollade samtalslistan och det stod "Emily" längt upp. Jag flög upp ut sängen och ut till bilen och körde till skogen. Vi killar hade läst mycket om självmord och såna när vi jobbade med mobbning. Jag förstod nu att jag hade max 10 minuter på mig, den som hänger sig själv klarar sig ungefär 10 minuter från att den har hoppat. Jag försökte ringa upp henne igen men det tutade bara upptaget eftersom hon aldrig lagt på. Väl framme vid skogen hade det gått 12 minuter och jag var mer än livrädd över vad jag skulle få de.
Detta var nog det hemskaste jag skrivit & läst för den delen. Jag grät när jag läste igenom det.
Hoppas ingen får mardrömmar, allt i denna del är fantasi. Tror ni Louis hinner i tid? Kommentera!
Detta var nog det hemskaste jag skrivit & läst för den delen. Jag grät när jag läste igenom det.
Hoppas ingen får mardrömmar, allt i denna del är fantasi. Tror ni Louis hinner i tid? Kommentera!
Såå bra! Började nästan gråta! Hoppas han hinner i tid!!