What Would You Do - Del 23
Cindy's perspektiv;
- Louis, promies me to listen to her. Sa jag oroligt.
- I promies. See you in to day. Bye. Sa han och vi la på. Jag la undan telefonen och hoppades på att detta skulle gå bra för dem. Även om Louis gjort fel så kan man inte hitta något finare pojkvän till sitt barn. Han är den person som skojjar och flamsar omkring men det finns en vuxen person där också. Perfekt för Emily tänkte jag men somnade aldrig om.
- Louis, promies me to listen to her. Sa jag oroligt.
- I promies. See you in to day. Bye. Sa han och vi la på. Jag la undan telefonen och hoppades på att detta skulle gå bra för dem. Även om Louis gjort fel så kan man inte hitta något finare pojkvän till sitt barn. Han är den person som skojjar och flamsar omkring men det finns en vuxen person där också. Perfekt för Emily tänkte jag men somnade aldrig om.
Louis's perspektiv;
Samtalet med Cindy gick faktiskt bra. Självklart var hon orolig och lite irriterad i början men det tog jag som att det var normalt, sen lugnade hon juh ner sig, kanske för att hon hörde på min röst att jag var nervös. Nu var det bara att åka hem och prata med Emily, missförstå mig inte nu men det ska faktiskt blir skönt att få höra vad hon har att säga. När jag kom hem möttes jag av mamma som frågade hur samtalet gick samtidigt som hon hjälpte mig att bära in packningen. Vi satte oss ner i soffan och jag berättade att det gick bra och att jag ska flyga hem med henne i övermorgon. Jag kollade på klockan och den var fem på morgonen, det hade varit en lång natt.
Samtalet med Cindy gick faktiskt bra. Självklart var hon orolig och lite irriterad i början men det tog jag som att det var normalt, sen lugnade hon juh ner sig, kanske för att hon hörde på min röst att jag var nervös. Nu var det bara att åka hem och prata med Emily, missförstå mig inte nu men det ska faktiskt blir skönt att få höra vad hon har att säga. När jag kom hem möttes jag av mamma som frågade hur samtalet gick samtidigt som hon hjälpte mig att bära in packningen. Vi satte oss ner i soffan och jag berättade att det gick bra och att jag ska flyga hem med henne i övermorgon. Jag kollade på klockan och den var fem på morgonen, det hade varit en lång natt.
- Where is Em? Frågade jag och mamma pekade på gästrummet. Så jag reste mig och gick dit med osäkra steg eftersom jag inte visste vad jag skulle mötas av.
- Who? Hörde jag henne säga med en svag röst när jag knackat på dörren.
- It's me, Louis. Sa jag och öppnade försiktigt men möttes av att jag inte skulle komma in. Jag suckade och höll upp hennes telefon och hon nickade för att jag skulle ge henne den. Jag la den på nattduksbordet och kollade på henne, hon var för fin även nu och nu var första gången jag kände mig äldre än henne.
- Please go. Sa hon när jag stått betraktat henne en stund.
- Don't want to talk to me about something? Frågade jag oroligt.
- No, it's a little late now. Sa hon och vände sig om mot väggen.
- It's never too late. I am in my room if it would be something. I have lots I want to say when you feel ready. Sa jag och hon nickade. Något sa mig att det inte var bra om hon somnade, jag var så rädd att hon skulle somna in på riktigt trots att mamma sa att sömn kanske var vad alla behövde just nu. Med det det sagt så gick ja och la mig, men somna kunde jag inte. Jag låg bara och tänkte på Em, men till slut somnade även jag och då var klockan kvart i sex på morgonen.
- Who? Hörde jag henne säga med en svag röst när jag knackat på dörren.
- It's me, Louis. Sa jag och öppnade försiktigt men möttes av att jag inte skulle komma in. Jag suckade och höll upp hennes telefon och hon nickade för att jag skulle ge henne den. Jag la den på nattduksbordet och kollade på henne, hon var för fin även nu och nu var första gången jag kände mig äldre än henne.
- Please go. Sa hon när jag stått betraktat henne en stund.
- Don't want to talk to me about something? Frågade jag oroligt.
- No, it's a little late now. Sa hon och vände sig om mot väggen.
- It's never too late. I am in my room if it would be something. I have lots I want to say when you feel ready. Sa jag och hon nickade. Något sa mig att det inte var bra om hon somnade, jag var så rädd att hon skulle somna in på riktigt trots att mamma sa att sömn kanske var vad alla behövde just nu. Med det det sagt så gick ja och la mig, men somna kunde jag inte. Jag låg bara och tänkte på Em, men till slut somnade även jag och då var klockan kvart i sex på morgonen.
Emily's perspektiv;
Jag vaknade vid nio och kollade mig omkring, hela den här natten har varit lång och hemskt. Det enda jag minns var egentligen att jag somade i ett träd och vaknade i knät på Louis, och då minns jag också varför jag somnade i ett träd. Jag kollade mig omkring och såg bara vita väggar och fick för mig att jag var död men ändå levande, jag blev rädd och skrev rakt ut och in kom Johannah och satta sig på säng kanten.
- Calm down, you're safe. Sa hon lugnande och och jag kollade bara på henne.
- Am I dead? Frågade jag och hon skakade på huvudet. Nu såg jag även hur tvillingarna kom in i rummet men Johannah skickade ut dom igen. Hon frågade sen och jag var hungrig men det ändå jag kunde tänka på var Louis.
- Where is Louis? Frågade jag och fick veta att han var på sitt rum.
- Can I go there? Frågade jag och Johannah nickade och jag reste mig och gick förbi henne. Jag var lite besviken på Louis men jag saknade hans kramar och hans närhet. När jag klev in i hans rum låg han och sov men jag såg en lapp på bordet bredvid sängen.
Jag vaknade vid nio och kollade mig omkring, hela den här natten har varit lång och hemskt. Det enda jag minns var egentligen att jag somade i ett träd och vaknade i knät på Louis, och då minns jag också varför jag somnade i ett träd. Jag kollade mig omkring och såg bara vita väggar och fick för mig att jag var död men ändå levande, jag blev rädd och skrev rakt ut och in kom Johannah och satta sig på säng kanten.
- Calm down, you're safe. Sa hon lugnande och och jag kollade bara på henne.
- Am I dead? Frågade jag och hon skakade på huvudet. Nu såg jag även hur tvillingarna kom in i rummet men Johannah skickade ut dom igen. Hon frågade sen och jag var hungrig men det ändå jag kunde tänka på var Louis.
- Where is Louis? Frågade jag och fick veta att han var på sitt rum.
- Can I go there? Frågade jag och Johannah nickade och jag reste mig och gick förbi henne. Jag var lite besviken på Louis men jag saknade hans kramar och hans närhet. När jag klev in i hans rum låg han och sov men jag såg en lapp på bordet bredvid sängen.
To Em.
If you want to talk, just wake me up.
If you want to talk, just wake me up.
Jag satte mig på säng kanten och skakade om honom lite försiktigt tills han vaknade. Han satte sig upp och log lite försiktigt mot mig. Jag flyttade in så att jag satt med ryggen mot väggen och sen att vi tysta så ett tag tills jag mötte han blick och insåg att jag skulle säga något.
- Louis...Började jag och han nickade bara.
- I'm really sorry for this night but..Började jag lite försiktigt.
- It's okay. I'm just glad that you are here now. Sa han snabbt och jag suckade. Redan nu hade han avbrutit mig. Jag frågade om jag fick prata klart och han nickade och bad om ursäkt.
- I know it was wrong but but I got the feeling that you didn't care about me. Sa jag och nickade mot han.
- I know and I understand that. I have act very unfair to you. Sa han och jag nickade innan jag sen förklarade för honom varför jag hade all den packningen med mig och det var ju för att Ethel gick bort. Jag kände hur tårarna låg bakom ögonlocken och bara ville ut.
Louis's perspektiv;
När jag hört varför hon kom när hon prata om Ethel så syntes det att hon försökte hålla tårarna tillbaka.
- It's okay to cry. Sa jag och hon suckade och flyttade sig osäkert närmare mig. Jag log mot henne och tog in henne mot mig så att hon satt med huvudet mot min axel. Jag tog utsidan av handen och trokade tårarna som föll ner över hennes kind och så satt vi ett tag tills hon rörde på dig igen.
- I don't know if can stay together. Carl is a dangerous person. Sa hon plötsligt.
- What do you mean? Frågade jag och hon suckade igen innan hon vek undan huvudet. Utan att tveka vek jag tillbaka hennes blick för nu förstod jag han hon var rädd på riktigt och det är allvarligt speciellt efter det som hände i natt. Jag upprepade min fråga igen och hon tog ett djupt andetag.
- You know the day I was so late to you? Sa hon och jag nickade för att hon skulle fortsätta.
- I met Carl on the road and he told me that he had locked Alice and gave me a choice..I was scared and worried about what could happen with Alice if I don't saved her..and I don't know why I don't tell you this before I left you in London. Sa hon och nu grät hon ännu mer. Jag tog henne ännu närmare mig och la täcket över oss, mest för att jag blev stumm och inte visste vad jag skulle säga. Jag var bara så arg på Carl, jag förstår inte hur han kunde göra något sånt.
- Em, I'm sorry for not listen to you and for that I don't ran aftar you. I was in the same feeling as you, and as you know the brain doesnt work as it should. But it doesn't means that I don't love you, because I do, I really do. If you just knew how much I cried when you left me the first time and how scared I was this night. Sometimes I wish I wasn't famous and now is one of the moments. A realationship should between two people, not the whole world. If you still love me. I'll do everything for you because you are everything for me. Sa jag och andades ut, äntligen hade jag fått sagt det jag ville säga. Jag kollade på henne för att se hur hennes ansiktsuttryck såg ut, men det var svårt riktigt svårt att läsa av. Men till slut så frågade hon om hennes mamma visste något om detta och jag svarade bara att jag hade ringt Cindt och vad vi hade kommit fram till.
- But Louis, you don't need to fly with me home. Sa hon tyst men ändå så jag hörde det.
- Maybe not but I really want to. Sa jag och hon log lite lätt mog mig.
- You're best and to be honest, I still love you. Sa hon och mitt hjärta hoppade över ett slag av lycka, jag hade nästan trott att hon inte skulle säga det. Jag lutade mig framåt och våra läppar möttes i en perfekt kyss, en sån som uppstår när man inte träffat varandra på ett tag. Jag skrek av lycka inombords och det syntes på hennes fortfarande ganska mörka blick att lyckan var påväg fram även där.
- But Louis, I'm still scared of Carl. Sa hon när vi backat i från varandra.
- I know and I will do something. So he's gone when I'm done. Sa jag lugnt.
- Will you? How? Frågade Em med en viss oro i rösten.
- No, worry good days are coming. Sa jag och vi la oss ner under täcket och båda somnade och sov i stortsätt hela den dagen. Det var en underbar känsla att ha henne hos mig igen, det är ju här hon ska vara.
Aw, behövdes är fin del efter alla hemska, eller vad tyckte ni?:) Vad ska Louis göra åt Carl?
- Louis...Började jag och han nickade bara.
- I'm really sorry for this night but..Började jag lite försiktigt.
- It's okay. I'm just glad that you are here now. Sa han snabbt och jag suckade. Redan nu hade han avbrutit mig. Jag frågade om jag fick prata klart och han nickade och bad om ursäkt.
- I know it was wrong but but I got the feeling that you didn't care about me. Sa jag och nickade mot han.
- I know and I understand that. I have act very unfair to you. Sa han och jag nickade innan jag sen förklarade för honom varför jag hade all den packningen med mig och det var ju för att Ethel gick bort. Jag kände hur tårarna låg bakom ögonlocken och bara ville ut.
Louis's perspektiv;
När jag hört varför hon kom när hon prata om Ethel så syntes det att hon försökte hålla tårarna tillbaka.
- It's okay to cry. Sa jag och hon suckade och flyttade sig osäkert närmare mig. Jag log mot henne och tog in henne mot mig så att hon satt med huvudet mot min axel. Jag tog utsidan av handen och trokade tårarna som föll ner över hennes kind och så satt vi ett tag tills hon rörde på dig igen.
- I don't know if can stay together. Carl is a dangerous person. Sa hon plötsligt.
- What do you mean? Frågade jag och hon suckade igen innan hon vek undan huvudet. Utan att tveka vek jag tillbaka hennes blick för nu förstod jag han hon var rädd på riktigt och det är allvarligt speciellt efter det som hände i natt. Jag upprepade min fråga igen och hon tog ett djupt andetag.
- You know the day I was so late to you? Sa hon och jag nickade för att hon skulle fortsätta.
- I met Carl on the road and he told me that he had locked Alice and gave me a choice..I was scared and worried about what could happen with Alice if I don't saved her..and I don't know why I don't tell you this before I left you in London. Sa hon och nu grät hon ännu mer. Jag tog henne ännu närmare mig och la täcket över oss, mest för att jag blev stumm och inte visste vad jag skulle säga. Jag var bara så arg på Carl, jag förstår inte hur han kunde göra något sånt.
- Em, I'm sorry for not listen to you and for that I don't ran aftar you. I was in the same feeling as you, and as you know the brain doesnt work as it should. But it doesn't means that I don't love you, because I do, I really do. If you just knew how much I cried when you left me the first time and how scared I was this night. Sometimes I wish I wasn't famous and now is one of the moments. A realationship should between two people, not the whole world. If you still love me. I'll do everything for you because you are everything for me. Sa jag och andades ut, äntligen hade jag fått sagt det jag ville säga. Jag kollade på henne för att se hur hennes ansiktsuttryck såg ut, men det var svårt riktigt svårt att läsa av. Men till slut så frågade hon om hennes mamma visste något om detta och jag svarade bara att jag hade ringt Cindt och vad vi hade kommit fram till.
- But Louis, you don't need to fly with me home. Sa hon tyst men ändå så jag hörde det.
- Maybe not but I really want to. Sa jag och hon log lite lätt mog mig.
- You're best and to be honest, I still love you. Sa hon och mitt hjärta hoppade över ett slag av lycka, jag hade nästan trott att hon inte skulle säga det. Jag lutade mig framåt och våra läppar möttes i en perfekt kyss, en sån som uppstår när man inte träffat varandra på ett tag. Jag skrek av lycka inombords och det syntes på hennes fortfarande ganska mörka blick att lyckan var påväg fram även där.
- But Louis, I'm still scared of Carl. Sa hon när vi backat i från varandra.
- I know and I will do something. So he's gone when I'm done. Sa jag lugnt.
- Will you? How? Frågade Em med en viss oro i rösten.
- No, worry good days are coming. Sa jag och vi la oss ner under täcket och båda somnade och sov i stortsätt hela den dagen. Det var en underbar känsla att ha henne hos mig igen, det är ju här hon ska vara.
Aw, behövdes är fin del efter alla hemska, eller vad tyckte ni?:) Vad ska Louis göra åt Carl?
Kommentera att ni tror för det är era kommentarer som driver mig. Ha en bra dag så hörs vi!
Sista meningen :') gud vad fint ♡