More Than This - Del 32
Senaste:
Caroline's perspektiv;
Han frågade om det har okej att han sov hos Gemma i natt. För Gemma var det okej och ja, för mig också. Jag kramade om Harry och gav honom en puss innan jag lämnade syskonen Styles. Jag klädde av mig och kröp ner i Harry sköna säng. Trots att jag somnade ensam så somnade jag med ett leende på läpparna. Min pojkvän var inte här, men han var i trygga händer hos sin syster och det gjorde mig minst lika glad.
Caroline's perspektiv;
Han frågade om det har okej att han sov hos Gemma i natt. För Gemma var det okej och ja, för mig också. Jag kramade om Harry och gav honom en puss innan jag lämnade syskonen Styles. Jag klädde av mig och kröp ner i Harry sköna säng. Trots att jag somnade ensam så somnade jag med ett leende på läpparna. Min pojkvän var inte här, men han var i trygga händer hos sin syster och det gjorde mig minst lika glad.
Jag vaknade före Gemma den morgonen och det kändes fel. Jag smög försiktigt ur sängen för att inte väcka henne och sen gick jag in mitt rum och mitt i sängen under täcket låg den finaste jag har, min flickvän. Jag smög in i rummet och tog av mig gårdagens kläder och sen gick jag försiktigt fram och försökte lägga mig bredvid henne.
- Eh, Harry..what time is it? Mumlade hon sömnigt med knappt öppna ögon.
- Move in. It's 3:22am, let's get more sleep. Caroline nickade och flyttade in, jag kunde lägga mig bredvid henne och la armarna om henne och somnade om. Nästa gång jag slog upp ögonen var klockan nästan elva på dagen och mamma stog vid sängkanten.
- Harry, it's time go get up. We have a time today. Med dom orden sagda så lämnade mamma rummet och jag visste precis vad vi hade tid för, mamma hade fått en tid hos psykologen som jag personligen inte tyckte att jag hade behov av. Jag satte mig försiktigt upp i sängen för att inte väcka Caroline men misslyckades för tjejen bredvid mig satte sig sömnigt upp och frågade vad klockan var.
- 10:52am. I have to go and meet that fucking psychologist. Sa jag fast "fucking" sa jag betydligt tystare än resten av meningen. Caroline kollade in i min blick samtidigt som hon tog sin hand i min.
- It will help you. Jaag suckade och började känna mig väldigt less på just den meningen "it will help you" hur många gånger hade jag inte hört folk säga det nu.
- It's not like I never had heard those words before. Sa jag irriterat och resta mig från sängen. Jag såg hur Caroline gjorde detsamma men ingen sa något.
- Eh, Harry..what time is it? Mumlade hon sömnigt med knappt öppna ögon.
- Move in. It's 3:22am, let's get more sleep. Caroline nickade och flyttade in, jag kunde lägga mig bredvid henne och la armarna om henne och somnade om. Nästa gång jag slog upp ögonen var klockan nästan elva på dagen och mamma stog vid sängkanten.
- Harry, it's time go get up. We have a time today. Med dom orden sagda så lämnade mamma rummet och jag visste precis vad vi hade tid för, mamma hade fått en tid hos psykologen som jag personligen inte tyckte att jag hade behov av. Jag satte mig försiktigt upp i sängen för att inte väcka Caroline men misslyckades för tjejen bredvid mig satte sig sömnigt upp och frågade vad klockan var.
- 10:52am. I have to go and meet that fucking psychologist. Sa jag fast "fucking" sa jag betydligt tystare än resten av meningen. Caroline kollade in i min blick samtidigt som hon tog sin hand i min.
- It will help you. Jaag suckade och började känna mig väldigt less på just den meningen "it will help you" hur många gånger hade jag inte hört folk säga det nu.
- It's not like I never had heard those words before. Sa jag irriterat och resta mig från sängen. Jag såg hur Caroline gjorde detsamma men ingen sa något.
Att vakna med en irriterad Harry vid min sida är inte en vana, och hoppas inte att det blir det heller. Tänk om det faktitiskt är mitt fel att han mår som han mår. Jag menar han kastades in i ett förhållande med mig som har alla möjliga problem och själv kan jag väl inte säga att jag mår jättebra. Jag satt på sängen helt inne i mina egna tankar vilket gjorde att jag inte ens märkte att Harry hade lämnat rummet. Men en suck reste jag mig och gick ut i köket.
- Caroline, good morning. Utbrast Louis när jag kom in i köket. Jag slog mig ner med ett fake leende och kastade en blick mot Harry som stod vid diskbänken och åt ur sin filskål. Jag sa godmorgon till alla innen jag tog en macka ut brödkorgen och började bre smör på den.
- Caroline, good morning. Utbrast Louis när jag kom in i köket. Jag slog mig ner med ett fake leende och kastade en blick mot Harry som stod vid diskbänken och åt ur sin filskål. Jag sa godmorgon till alla innen jag tog en macka ut brödkorgen och började bre smör på den.
- So what's the plans for today?
- I don't know. Niall and Zayn will be here in tre hours.
- Do what you want. I'm going to tha hospital. Sa Harry och ställde ifrån sig skålen i diskbänken. Liam nickade och frågade om Harry ville ha sällskap men han skakade bara på huvudet.
- Not of you. Sa Harry argt och lämnade köket. Liam ryckte på axlarna och bad mig gå efter honom, vilket jag självklart gjorde. När jag kom in på Harry's rum satt han med ryggen mot väggen och kollade rakt fram med tom blick. Försiktigt frågade jag om jag kunde slå mig ner bredvid honom men fick inget svar så jag lät bli.
- Do you want me to follow you? Frågade jag efter en lång tystnad.
- No.
Hans nej gjorde mig ännu en gång tyst, vad skulle jag säga. Jag kände hur Harry snaglade på mig som om han ville att jag skulle lämna rummet. Jag suckade ännu en gång för att kunna ställa min tyngsta fundering.
- Is it my fault that you feel like you do? Det blev en obehagligt tyst tills Harry harklade sig.
- Yes, please leave me alone. Harry ord kom inte som en chock men ändå kände jag hur tårarna brände under ögonlocken, jag reste mig sakta upp ur sängen och kollade på den fantisktiska killen som satt på sängen.
- I don't know. Niall and Zayn will be here in tre hours.
- Do what you want. I'm going to tha hospital. Sa Harry och ställde ifrån sig skålen i diskbänken. Liam nickade och frågade om Harry ville ha sällskap men han skakade bara på huvudet.
- Not of you. Sa Harry argt och lämnade köket. Liam ryckte på axlarna och bad mig gå efter honom, vilket jag självklart gjorde. När jag kom in på Harry's rum satt han med ryggen mot väggen och kollade rakt fram med tom blick. Försiktigt frågade jag om jag kunde slå mig ner bredvid honom men fick inget svar så jag lät bli.
- Do you want me to follow you? Frågade jag efter en lång tystnad.
- No.
Hans nej gjorde mig ännu en gång tyst, vad skulle jag säga. Jag kände hur Harry snaglade på mig som om han ville att jag skulle lämna rummet. Jag suckade ännu en gång för att kunna ställa min tyngsta fundering.
- Is it my fault that you feel like you do? Det blev en obehagligt tyst tills Harry harklade sig.
- Yes, please leave me alone. Harry ord kom inte som en chock men ändå kände jag hur tårarna brände under ögonlocken, jag reste mig sakta upp ur sängen och kollade på den fantisktiska killen som satt på sängen.
Dörren stängdes efter Caroline och det var först då som jag insåg att jag faktiskt grät. Argt torkade jag bort tårarna från min kind och dunkade pannan i knäna. Sa jag just åt Caroline att lämna mig? Allt var så förvirrande och jag skulle just resa mig från sängen när dörren öppnades igen.
- I just want my things. Caroline's ögon var sorgsna och rösten lika så.
- I just want my things. Caroline's ögon var sorgsna och rösten lika så.
- Please stay with me, I didn't..Jag avbröts av att dörren stängdes igen. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes men aldrig att någon sa hejdå till någon, for hon verkligen. Jag skulle just kolla när dörren till mitt rum öppnades igen och hoppet om att Caroline skulle komma in igen var stort och lika stor blev besvikelsen när det bara var Gemma.
- It's time to go. Mom will follow you. Sa Gemma och gav mig en kram.
- Do you know where Caroline is? I told her to..or forget it. Bye. Jag gick förbi Gemma ut i hallen och där såg jag att hennes skor var borta, med en suck gick jag ut till mamma i bilen och sen begav vi oss till sjukhuset där jag skulle träffa psykologen. Mamma satt lugnt och väntade med mig fast själv kände jag bara en typ av inre stress. Minuterna gick och gick, aldrig någonsin i hela mitt liv har tiden gått så sakta. min mobile vibrerade till.
~ When you don't have the money to jump on the train
You might have to jump in front of it instead. ~
- It's time to go. Mom will follow you. Sa Gemma och gav mig en kram.
- Do you know where Caroline is? I told her to..or forget it. Bye. Jag gick förbi Gemma ut i hallen och där såg jag att hennes skor var borta, med en suck gick jag ut till mamma i bilen och sen begav vi oss till sjukhuset där jag skulle träffa psykologen. Mamma satt lugnt och väntade med mig fast själv kände jag bara en typ av inre stress. Minuterna gick och gick, aldrig någonsin i hela mitt liv har tiden gått så sakta. min mobile vibrerade till.
~ When you don't have the money to jump on the train
You might have to jump in front of it instead. ~
Det högg till i hela bröstkorgen när jag läste smset från Caroline. Utan att tveka reste jag mig upp och hörde hur mamma frågade vars jag skulle men jag svarade inte. Jag tog några steg och hörde hur någon annan sa mitt namn, psykologen. Jag började springa genom den vita sjukhuskorridoren och ut på parkeringen. Men då kom nästa problem, jag hade ingen bil och att ta sig till tåget till fots tar 30 minuter.
Jag skynade mig att ringe till Louis men han svarade inte. Inte Liam heller och inte Gemma heller. Så Zayn och Niall var mitt sista hopp. Jag ringde Niall och han svarade.
- Pick me up at the hospital now. Skrek jag och sen sa att jag var tvungen att ta mig till tågstatione nu på en gång.
- We took the train here and you're supposed to be at the psychologist now. Sa Niall och jag förklarade om smset jag just fått. Varför jag fått det lämnade jag ovetande, det behövde han inte veta.
- Okay, we'll find her. Go to Anne again so she doesn't get too worried. Sa Niall och jag gjorde som han sa. Niall la på ch hoppet om att dom skulle hitta henne innan det var försent fanns inom mig. hur det hela än slutat så kommer det sluta med tårar. Jag kom in på sjukhuset igen och mötte mamma i en kram och sen gick vi tillsammans in till psykologen.
Jag skynade mig att ringe till Louis men han svarade inte. Inte Liam heller och inte Gemma heller. Så Zayn och Niall var mitt sista hopp. Jag ringde Niall och han svarade.
- Pick me up at the hospital now. Skrek jag och sen sa att jag var tvungen att ta mig till tågstatione nu på en gång.
- We took the train here and you're supposed to be at the psychologist now. Sa Niall och jag förklarade om smset jag just fått. Varför jag fått det lämnade jag ovetande, det behövde han inte veta.
- Okay, we'll find her. Go to Anne again so she doesn't get too worried. Sa Niall och jag gjorde som han sa. Niall la på ch hoppet om att dom skulle hitta henne innan det var försent fanns inom mig. hur det hela än slutat så kommer det sluta med tårar. Jag kom in på sjukhuset igen och mötte mamma i en kram och sen gick vi tillsammans in till psykologen.
Jag ångrade mig. Det kändes inte bra att avsluta speciellt inte när jag hade denna del nästan klar i utkastet. Men jag kommer inte uppdatera så ofta men det är väl bättre än inget antar jag. Hur många av er läser onedtales? Hon uppdaterar inte så ofta och hennes novell är väldigt bra. Kommentera gärna.
Onedtales är otroligt bra, älskar den!
Vi novellbloggare vet hur de är & dom som ej skriver kommer någonsin förstå vilken tid en novell tar faktiskt. Skriv när du kan å har inspiration, allt blir så mkt bättre då !
Bra å spännande del, dock gillar jag inte hennes uppmärksamhetsökande hela tiden, haha ;) bra iaf!